Rebecka Jensen

Ja, jag vet inte hur ni lärt er men mina föräldrar lärde mig att har man inget vettigt att säga så är det bättre att vara tyst. Det gäller i alla fall när man pratar om eller till någon. Igår såg jag en person när vi var i centrum. Jag övervägde om vi skulle gå fram så ni kunde få hälsa på varandra. Sen kom jag ihåg en rad otrevliga meningar och sms och i och med att du är väldigt objektiv fast att du sa att du skulle vara "neutral" (antar att det inte är läget nu) så övervägde jag det positiva med det negativa... kunde inte komma på något som du möjligtvis skulle säga som skulle kunna vara positivt och kanske skulle du försöka läxa upp mig eller visa din avsky? Vilket inte skulle vara till någon nytta alls för L. å jag struntade i att gå förbi och fråga... För av min erfarenhet så har inte ni samma lära att om man inte har något vettigt att säga om någon så ska man hålla truten. Möjligtvis svälja orden. Inte ens för den lilla, det finns liksom inte den där spärren. Men ett gemensamt drag ni har är att det är helt okej att säga rakt ut om någon är "ful", om någon är en idiot, dum i huvudet, massa skällsord osv. ändå går ni själva och snackar bakom ryggen på varandra och har inte en blekaste om vad ni säger om varandra. Sen när ni ses så låtsas ni om ingenting - för ni "älskar" ju varandra. 

 

Jag mår mycket bättre utan skitsnack och är det en sak som jag vet så är det att jag är inte bättre eller värd ett skit mer än någon annan. Den som tror det om sig själv har stora bekräftelsebehov och dålig självkänsla. Vilket förklarar varför du klankar ner på andra, får det dig att må bättre? Nej troligtvis inte men du får känna dig lite viktigare, större för en liten stund. Allt det där är i ditt huvud bara, du är inte viktigare än någon annan och du är bara en fjärt i rymden som vi alla.